Om det nu är någon som någonsin kommer att läsa här.
Jag tänkte faktiskt att jag skulle skriva en blogg om det kanske läskigaste jag någonsin gjort.
Kanske kan det hjälpa någon som funderar, till ett beslut. Vare sig det blir att göra det eller inte.
Lite bakgrund om mig då.
Jag är 30 år gammal. Bor i Linköping tillsammans med min sambo och mina två söner som är 7 och 4 år.
När jag var gravid med min äldsta son, Liam, gick jag upp 31 kg. Från att vara en ganska tunn tjej till en enorm valross. Efter förlossningen var alla dessa 31kg borta på max en månad. Vad hände då med all denna utspända hud? Jo, på större delen av kroppen, blev det bara en del bristningar (eller ja, bara, de är stora och många och lite överallt kan man väl säga), men på magen blev det inte bara dessa bristningar. Huden bestämde sig för att inte följa med tillbaka. Den hängde kvar där på magen, som en liten degklump. Ju mer jag gick ner i vikt, desto mer deg fick jag. Både över och under naveln.
Jag har aldrig provat att gå och få det bedömt, för att få en betald bukplastik. Jag orkar helt enkelt inte med det slitet, och dessutom undrar jag om jag skulle få det godkänt då det är en rad olika kriterier som ska vara uppfyllda (vilket du säkert vet om du surfat runt på bukplastik innan).
Nej, jag har istället lidit i tystnad.
Går inte till badhuset med mina barn, undviker stranden på sommaren, och vid utlandsresor har jag haft tankini oftast. Har vi åkt till nåt land där jag trott att vi mest skulle vara omringade av lokalbefolkningen har jag vågat mig på vanlig bikini, i tron om att jag då ska tycka det är mer ok, för jag förstår inte vad de säger när de pratar om mig. Haha, sjuk tanke va`?
Nu i somras, när jag fyllde 30 år, fick jag en fantastisk present av min sambo:
En bukplastik på en privatklinik. (Och jag som tyckte en top-notch-grill, som jag gav honom, var riktigt bra hihi).
Och nu sitter jag här, dagen innan det är dags.
Fruktansvärt nervös och så nära att dra mig ur.
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt: JAG ÄR INTE VÄRD DETTA!
Men jag tillåts inte dra mig ur detta pga den anledningen. Tro mig, jag har försökt.
Imorgon alltså, den 12/12 2012, är dagen då jag förhoppningsvis kan sluta hata min kropp.
Ok, det var en liten presentation.
Jag tänkte alltså att ni skulle få följa med mig på denna resa.
Hej!
SvaraRaderaVilken underbar blogg du har!
Lätt den bästa bloggen om bukplastik jag hittat!
Jag ska själv göra en stor bukplastik samt fettsugning utav magen om 2 veckor på en privat klinik i Sthlm.
Jag gör detta efter att i 4 år drömt om en bukplastik men jag har varit för tjock.
2 kejsarsnitt och en vikt på över 100 kilo har gjort att det inte varit möjligt.
Jag har gått ner över 40 kilo på ett år och äntligen kan jag göra detta.
Hoppas att du hinner se min kommentar snart. Jag har en del frågor om detta och önskar att du hade tid och lust att hjälpa mig med dom, du med erfarenhet :)
Du är verkligen skitsnygg!
mvh//Hanna Uutela
Hej!!
SvaraRaderaÅh vad roligt för dig att äntligen få din dröm uppfylld!! Det är verkligen en fantastisk känsla att få göra något man drömt om sååå länge!
Vad kul att du tycker om bloggen. Jag började med den just för att du och andra människor kanske ska kunna få lite hjälp av den!! Så hit me med dina frågor! Jag ska besvara så gott jag kan!!
Hälsningar
//Cissi
Hej!
SvaraRaderaMen vad trist, trodde att mitt svar kom upp men det gjorde den inte haha!
Okej, här kommer det igen:
Måste man få en urinkateter när man gör en stor bukplastik?
Hur lång tid det för dig att gå obehindrat?
Vad fick du för smärtstillande efteråt?
Hur känns det när man tar bort dränage?
Hur mkt har du gått ner efter operationen (tack vare op, kanske man ska säga)
Hur lång tid tog din operation?
Ja, det var väl vad jag kom på nu att fråga.
Kanske återkommer jag med flera ;)
Ha en toppendag!
mvh//Hanna
hej på dig...följer dig gärna....
SvaraRaderakul att fler gjort detta ....lycka till med allt nu :)
Jag läser med intresse dina inlägg. Själv har jag äntligen bokat tid för ett första möte om bukplastik och ska dit på torsdag. Det är tjugo år sedan jag fick barn, och redan för många år sedan bestämde jag mig för att spara pengar för att kunna göra en operation. Fy så många år jag varit trött på min mage. Men jag ville inte riskera att något hände mig när jag hade barn att ta hand om, så jag har tålmodigt väntat i tjugo år. Nu vill jag få en operationstid så fort det bara går. Hoppas bara att allt går bra. /S
SvaraRadera