Utseende julafton.

Jag drar mig fortfarande starkt för att ta av mig gördeln, lossa förbanden och ställa mig i duschen.

Tycker det är otäckt och sjunker ihop i ryggen för att det känns som att jag är väldigt instabil i muskulaturen, som om jag inte har några muskler att hålla upp överkroppen med.

Men eftersom det var julafton igår var jag ju tvungen.

Magen är ju inte så här skrynklig egentligen, men jag drar åt gördeln ganska hårt och då blir det så här av den. Som ni ser blöder det fortfarande ifrån hålet där i mitten av ärret. Men det känns inte som att det är någon större fara. Men jag ska ringa om det i mellandagarna och hoppas att de svarar. 

Profilbild, första efter op. Ni ska få se mer bilder från innan också senare.

Fotfarande svullen förstås, och en ful hållning eftersom jag inte sträcker på mig helt än.

MEN, jag kan inte beskriva hur fantastiskt det känns att inte ha den där 1 ½ kg degklumpen där vid troskanten. 

Annars är det som gör mest ont rejäla övningar för bukmuskulaturen. Hosta, skratta och nysa skär som knivar i magen. Vilket är fruktansvärt jobbigt, särskilt att inte kunna skratta. Naturligtvis ännu mer tråkigt i dessa tider då man träffar många människor som man skrattar mycket ihop med. Fruktansvärt tråkigt att faktiskt behöva gå iväg då :-( Men det blir nog bättre snart det med.

Jag försökte mig, i förrgår, på att strunta i morfintabletterna som jag har vid behov men som jag tagit mer eller mindre regelbundet, och hade då en riktig pissdag med mycket ont. Men igår körde jag med morfinet regelbundet ihop med de andra tabletterna och mådde som en prinsessa hela julafton igenom. Uppenbarligen är jag inte redo att sluta med dom än!

Up and down

Åh idag har jag haft en superdag! Varit och gått i affärer, tittat på folk, lunchat ute och andats frisk luft. Känt mig lite normal, dock en anings mer långsam och krokigare i ryggen än vanligtvis. Trött är jag förstås efter denna dag men jag är så nöjd.
Efter en dag i rörelse hade ju gördeln korvat ihop sig och drog åt som tusan i midjan så jag skulle dra om den ny när jag lagt mig tänkte jag....



Då såg absförbanden ut så här! Inte mycket blod men i och med att jag inte blödit någonting sen op blir man ju lite orolig....


Kom från detta, ni ser att tejpen är lite nerblodad. Jag tror att det är pga all rörelse idag. Det är ju första dagen jag försöker mig på att vara lite normalt aktiv. Jag har i alla fall bytt förbanden och satt på gördeln igen. Vågade inte byta tejpen ikväll utan möjlighet att tvätta samtidigt med lite koksalt, så den lossnar lättare. Kanske kollegorna på jobbet kan hjälpa mig med imorgon....
Och så hoppas jag Pernilla från kliniken ringer imorgon så får vi se vad hon säger.... Men tror ni inte det kan vara anledningen; Massor rörelse som inte såret är van vid. Annars hade jag väl fått ont?!

Duschdag dag 7 (starka bilder)

Tänka sig att det gått en vecka redan. Vid denna tidpunkten för en vecka sen var jag precis nyopererad och precis vaknat ur narkosen typ.
Idag när jag vaknade var mitt stora dilemma att det var dags att duscha. Jag, som är fullkomligt beroende av att duscha MINST en gång om dagen, drar mig nu, in i det längsta för att duscha. Det är läskigt att ta av sig gördeln när jag står upp. Känns inte som att jag har någon stabilitet och sjunker genast ihop i ryggen mer än jag måste. Jag går faktiskt ganska rakt nu egentligen jämfört med för en vecka sedan.  Men dusch vart det, när jag några timmar senare hade samlat ihop tillräckligt med mod. Fick tom rakat benen. Jag vet inte hur bra det blev men känslan, den var fin. Tejpen över såren fortsätter att sitta fast så jag har inte bytt den, alltså vet jag inte hur det ser ut därunder. Men om den inte lossnar, innebär ju det att det inte kommer så mycket vätska innifrån som kan blöta upp tejpen, så det borde vara ett tecken på att det ser bra ut. Eller?
Min nya navel. Gud vad sjukt att säga så....

Höger och vänster sida av midjan ser ut att ha varit med i en stor fajt. De fettsög där för att gynna bästa möjliga resultat. (För övrigt tog dr Liss bort 1500 g hud och 300 ml fett vid operationen). Inte undra på att jag är som mest öm i huden där. Går knappt att röra.

Efter duschen tog jag faktiskt en promenad till Konsum. Skönt med frisk luft.

Jag handlade lite bikarbonat och lite gott, och sen gick jag hemåt och gjorde två nya filmjölkslimpor. Det är ju så gott och går åt i mängder i vår familj i juletider.

Nu märker jag dock att detta är precis vad jag orkar med på en dag. Jag är nu helt slut efter dusch och promenad och bakande, så nu ska jag vila en stund.

VARNING: Starka bilder! (eller nåt)

Jaha, dag 6 nu då.

För en vecka sedan var jag så nervös att jag höll på att ställa in allting. Galet, vad nervös jag var!

Nu är mitt största problem att det kliar åt så vansinnigt att ha på sig gördeln hela tiden + att min rygg håller på att gå sönder!! Hoppas verkligen att jag klarar att gå helt upprätt snart för annars går min rygg av.

Nedan är bilder från tidigare idag, när jag luftade magen lite. Det behövs när den är instängd hela tiden och det är förmodligen därför det kliar så överjävligt!

Jag skev i rubriken om starka bilder. Jag själv tycker ju inte alls de är starka på nåt sätt, men jag vet att andra kanske kan tycka det. Så ni som vet med er att ni är "lättmagade" eller vad man säger, behöver alltså inte titta på dessa ;-)

Haha, wad hände med mitt ena revben egentligen?? Ser bara ut som en stor bulle. Sådär är det inte egentligen. Däremot har jag alltid haft väldigt synliga revben minns jag från innan graviditeterna och degklumpen ;-) Den nya naveln gömmer sig där under kompressen. Höger höft, där svullnaden i princip lagt sig redan.  Vänster höft, där ni ser att det fortfarande är ganska så svullet runt stygnraden. Hoppas det lägger sig lika bra som på andra höften. Hela magen. Som ni ser, snitt från höft till höft. Tejpen som sitter där har suttit sedan operationen, vilket visar hur lite det faktiskt blött fast vi drog dränen redan dagen efter. Absförbanden behöver jag alltså inte ha, men jag tycker det är skönt att ha någonting över stygnen som skyddar så att säga. Och skulle jag inte ha dom skulle mina höfter förmodligen avlida av trycket från gördeln.

Annars är det rätt tråkigt att bara gå här hemma och dra. Dagarna blir låååånga och det är ju inte så att man blir piggare av att inte ha något att göra.

Men på torsdag ska jag följa med mamma en sväng på stan och shoppa lite julkläder till mig och grabbarna om jag orkar och på fredag ska jag upp till jobbet och fylla i mitt schema och ge dom julkramar och lite godis kanske ;-)

Dag 5 efter operationen.

Hej på er.

Idag är min första dag hemma, ensam. M var ju sjuk de första dagarna här efter operationen, och har faktiskt kunnat serva mig riktigt bra.

Men nu som sagt, får jag ta hand om mig själv. Och det har gått riktigt bra tycker jag. 

Jag har sovit riktigt uruselt inatt, gördeln har kliat och jag börjar bli redigt trött på att ligga på rygg, uppallrat med kuddar bakom rygg och under benen. Man får ju ligga på sidan enl sköterskan, men det känns lite läskigt. Men tillslut hade jag inget val. Har ju dock ondare på hö sidan (som annars är min favoritsida) så det fick bli vänstersidan.

Eftersom jag sov så illa låg jag kvar en bra stund i sängen i morse. Gick sedan upp och fräschade till mig och sen ska ni få höra; Gick jag en promenad!! Första friska luften sen i torsdags eftermiddag. Åh så skönt det var. Dock blev inte promenaden så lång. Det var jobbigt och jag blev fort trött.Plus att, iom att det töar ute, är det snärjigt att gå. Halkar man till lite, måste man använda magmusklerna för att parera och det gör ont.

Undra vad folk tänkte när de såg mig, jag ser ju ut som en gammal tant med krum rygg! Haha.....

Nedan visar jag nu upp min mage pre op om man säger så.

Detta är bilder från Thailand som vi var i precis innan operationen.

Hur än detta blir tillslut är i alla fall denna mage ett minne blott.

BYE BYE hemska degklump med bara massa hud!!

Operationsdagen!

Tänkte ta er med på operationsdagen med hjälp av bilder och ord.

Mamma följde ju med mig upp till Uppsala.

Vi bodde hos min morbror och hans fru, natten mellan tisdag och onsdag.

 

Operationstiden jag hade fått var 09.00.

Fastande från 00.00 på natten då förstås.



En mycket nervös jag, nyduschad med Descutan för tredje gången.



Väntrummet på Art Clinic i Uppsala.

Jag lovar att jag hann tänka hundra gånger om; "Nej fan, jag skiter i det här!"

Hade jag inte haft mamma med mig så hade jag nog vänt om, satt mig i bilen, och åkt hem.

Efter en stund kom det ut en trevlig sjuksköterska som hette Pernilla.

Vi satt en stund och pratade om vad som skulle hända, innan, under och efter.

Sen var det dags att säga hej då till mamma och följa med Pernilla in.

Därinne får inga anhöriga vistas, då det såklart är en infektionsrisk (då både nyopererade och de som ska opereras är där) och pga sekretessen.

Fick mig en stor mysig morgonrock och ursnygga (visst ;-)) strumpor på mig.

En detalj jag hade missat var att manskulle "frissera" där nere, så det fick jag in och göra på toaletten. Allt skulle bort. Konstigt för en annan som aldrig gjort så förut. Haha.

Vikt ville dom ha också. Jag vägde in på 68,8 kg vilket var mindre än jag trodde, med tanke på Thailandsresan osv. Detta innebär ju att jag förmodligen vägde mycket mindre än jag trodde innan Thailand.

Hb tog dom på mig, och det fick jag bastning för. Det var 102! Alldeles för lågt för en kvinna i min ålder.

Sedan fick jag träffa Anders (plastikkirurgen) som ritade på mig och vi gick igenom postoperativ smärtlindring.

Efter det var det en dejt med narkosläkaren Björn som var en fantastisk man (precis som Anders och alla andra människor där).



Emellan glodde jag på TV och läste skvaller.

Pernilla kom och satte en PVK på mig efter ett misslyckat försök, och dessutom dropp.

Halv elva kom dr Björn och hämtade mig. Vi gick tillsammans till opsalen och jag fick krypa ner bland uppvärmda filtar och kuddar.

Det sista jag minns är att Björn sa till mig att han skulle börja ge mig sömnmedlet i armen.

Vaknar upp i min säng på min sal.

Trött och kissnödig. Fick kissa på en toastol bredvid sängen första gången. Kändes märkligt att sitta där må jag säga, men man  får väl ta seden dit man kommer ;-)

Inget ont än så länge.

Lite trött ja.

Fick direkt börja med att dricka saftsoppa och vatten.

Det gick hur bra som helst.

Inget illamående eller så, vilket jag var lite orolig för innan.

Hihi, fick en larmklocka på armen som jag skulle trycka på när jag behövde hjälp.

Kan säga att jag använde den inte en enda gång.

Kändes ju urfjantigt.

Lite mer stadigt i magen. Jag kan säga att det var sååååå gott att få i sig lite mat och den där äpplejuicen försvann på ett kick.

Massa skvaller och slumrande blev det under kvällen.

Jag vart inte pigg fören vid 21 typ på kvällen.

Två liter dropp fick jag under opdagen.

Lite störigt för jag var ju tvungen att ta mig upp på toaletten stup i kvarten. Jag hade inte ont i magen, men det kändes som enorm träningsvärk i magen x 100 typ. Alltså, skitjobbigt att röra på sig.

Vackra gördeln och min ursnygga solbränna på benen från Thailand.

Två drän får man efteråt.

Det var jag lite orolig för, att det skulle kännas konstigt att ha två slangar instuckna i kroppen men dom tänkte man aldrig på. Mer än att det var jävligt jobbiga att släpa på till toaletten!

Kvällsmat runt 22. Jag var inte alls hungrig eller sugen men blev tvingad att äta lite innan jag somnade.

 

Så summering av operationsdagen:

Fantastisk personal.

Inte ont.

God mat.

Trött.

Kissnödig.

Då är det gjort!

Här ligger jag. Nyopererad och, vad ska man säga, lite förvånad. Haha, kan man säga så?? Jag har verkligen genomfört min dröm sedan 7 1/2 år tillbaka. Vad hände liksom? Det var ju bara en dröm! En ouppnåelig dröm, som jag inte var värd!!


Jag kommer att blogga mer, visa mer bilder osv, när jag kommer hem. Nu ska jag bara vila och ta igen mig, och hoppas att inte smärtan blir värre än så här, här på privatkliniken Art Clinic! Men jag måste säga, ska man göra nåt sånt här, ska man göra det här. Ville personal, vilken service osv osv. Det är fantastiskt!

Och en sak till: om det inte vore för min fina M hade jag aldrig kunnat göra detta! Så tack M: jag kommer för alltid att försöka make-it-up to you! Du är helt enkelt bäst och jag älskad dig!!!!

Då var det dags!

Önska mig lycka till!!

Välkomna!

Om det nu är någon som någonsin kommer att läsa här.

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skriva en blogg om det kanske läskigaste jag någonsin gjort.

Kanske kan det hjälpa någon som funderar, till ett beslut. Vare sig det blir att göra det eller inte.

Lite bakgrund om mig då.

Jag är 30 år gammal. Bor i Linköping tillsammans med min sambo och mina två söner som är 7 och 4 år.

När jag var gravid med min äldsta son, Liam, gick jag upp 31 kg. Från att vara en ganska tunn tjej till en enorm valross. Efter förlossningen var alla dessa 31kg borta på max en månad. Vad hände då med all denna utspända hud? Jo, på större delen av kroppen, blev det bara en del bristningar (eller ja, bara, de är stora och många och lite överallt kan man väl säga), men på magen blev det inte bara dessa bristningar. Huden bestämde sig för att inte följa med tillbaka. Den hängde kvar där på magen, som en liten degklump. Ju mer jag gick ner i vikt, desto mer deg fick jag. Både över och under naveln.

Jag har aldrig provat att gå och få det bedömt, för att få en betald bukplastik. Jag orkar helt enkelt inte med det slitet, och dessutom undrar jag om jag skulle få det godkänt då det är en rad olika kriterier som ska vara uppfyllda (vilket du säkert vet om du surfat runt på bukplastik innan).

Nej, jag har istället lidit i tystnad. 

Går inte till badhuset med mina barn, undviker stranden på sommaren, och vid utlandsresor har jag haft tankini oftast. Har vi åkt till nåt land där jag trott att vi mest skulle vara omringade av lokalbefolkningen har jag vågat mig på vanlig bikini, i tron om att jag då ska tycka det är mer ok, för jag förstår inte vad de säger när de pratar om mig. Haha, sjuk tanke va`?

Nu i somras, när jag fyllde 30 år, fick jag en fantastisk present av min sambo: 

En bukplastik på en privatklinik. (Och jag som tyckte en top-notch-grill, som jag gav honom, var riktigt bra hihi).

Och nu sitter jag här, dagen innan det är dags.

Fruktansvärt nervös och så nära att dra mig ur.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt: JAG ÄR INTE VÄRD DETTA! 

Men jag tillåts inte dra mig ur detta pga den anledningen. Tro mig, jag har försökt.

Imorgon alltså, den 12/12 2012, är dagen då jag förhoppningsvis kan sluta hata min kropp. 

Ok, det var en liten presentation.

Jag tänkte alltså att ni skulle få följa med mig på denna resa.